Runt jul 2008 knivmördades en homosexuell man i Malmö. Förövarna var två unga, muslimska män. Den ena mannen var 17 år och drev en religiösextremistisk blogg. I bloggen skrev han bland annat att förhållanden mellan två personer av samma kön är onaturligt. Åklagaren hävdar att det, trots den informationen, inte rör sig om ett hatbrott.
Allt detta visste medierna om. Frågan var vilken information som skulle publiceras och vad som borde utelämnas. Det här fallet är, i min mening, en ovanligt knivig situation. Fallet diskuteras i Sveriges Radios program Medierna.
Sydsvenska Dagbladet valde att helt utelämna informationen om förövarnas religiösa bakgrund och den religiösextremistiska bloggen. Att det kunde röra sig om ett hatbrott, spekulerades det inte om. Istället valde Sydsvenskan att berätta för läsarna att de båda förövarna var mycket duktiga i skolan.
Aftonbladet däremot berättade allt. De skrev att förövarna ber dagligen och de skrev även ut citat från bloggen.
Kvällsposten valde att berätta om bloggen. De sa att det rör sig om en blogg med extrema åsikter, men de gick inte ut med citat. Detta för att skydda förövarens identitet. Att bloggen ändå nämndes sades vara för att ge en bild av gärningsmannen.
Om jag hade varit ansvarig utgivare för en tidning under tiden som mordet skedde, så hade jag förmodligen valt Kvällspostens strategi. Den svenska ”mellanvägen” må vara feg, men jag ska förklara varför jag hade valt på det viset. Att göra som Sydsvenska Dagbladet tycker jag är rent av fel. Jag anser att det ligger ett allmänintresse i att få veta att förövarna hade religiösa extremistiska åsikter, av samma anledning som att det var av allmänintresse att få veta att offret var homosexuell. Att hålla inne med den här informationen, anser jag är att mörka fallet och ge en snedvriden bild. Att Sydsvenskan däremot valde att gå ut med att förövarna var duktiga i skolan, anser jag var ett hån mot offrets anhöriga. (De mördade vår son… men de var väldigt duktiga i skolan?!?) Varför skulle den informationen vara intressant för allmänheten? Det är självklart viktigt att ta hänsyn till att åklagaren var tydlig med att det inte rörde sig om ett hatbrott. Det anser jag borde nämnas i artikeln för att minimera risken för att läsarna själva ska dra egna slutsatser.
I spelreglerna står det: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missräknande.” Här är det viktigt att understryka att reglerna säger framhäv inte, allstå gör ingen sak av det. Att nämna det är alltså okej, menar Häger. Medierna valde att nämna offrets sexuella läggning, vilket det aldrig blev några debatter om. Men när vissa medier ville nämna förövarnas religiösa åskådning blev det ett himla väsen. Var i ligger egentligen skillnaden?
I radioinslaget nämns även risker med att utesluta information. De som verkligen vill få reda på information om fallet och om förövarna, kan enkelt ta reda på det genom Internet. ”Hysch-hysch leder till att man utnyttjar offentligheten på nätet, sammanfattade Aftonbladets Jan Hellin.” Jag anser att genom att ”mörka” vissa uppgifter, så ger man bloggarna allt för stor makt. De kan fritt spekulera och ange uppgifter som de tror är sanna. Om läsarna inte får någon annan information, så är sannolikheten stor att de suger åt sig allt som bloggarna skriver. Media har en skyldighet att vara objektiva och endast publicera det som är sant – det har inte bloggarna.
För att demonstrera vill jag ta upp fallet med den mördade Elin Krantz. Genom att googla hennes namn får jag snabbt upp en facebookgrupp som heter ”Här är Elin Krantz mördare misstänkt/häktad.” Här får vi se namn, bild, adress och födelsedatum till den (påstådda) misstänkta mördaren. 6 611 personer har tryckt ”gilla.” Även många bloggare hänger ut den misstänkte med bild och adress. Jag menar inte att media helt kan eliminera offentlighetens uthängningar och ryktesspridningar, men jag vill påstå att de skulle kunna minska. Om media väljer att gå ut med mer information (som självklart måste vara 100% sann) så skulle förmodligen behovet av att söka mer (och möjligen falsk) information på nätet minska.
När det gäller namn- och bildpublicering, anser jag att man som journalist bör vara mer försiktig. I den här frågan ansluter jag mig till journalisten Agneta Lindblom Hulthén, som menar att namnpublicering i preventivt syfte är fel. Publiceringen kan skada oskyldiga personer och deras anhöriga. Media har ingen rätt att leka domstol. Jag tror inte, i motsats till Hadenius, att namn- och bildpublicering skulle leda till mindre brott. I spelreglerna står det: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”Att det är av stort allmänintresse att publicera misstänktas namn och bild, är ganska självklart. Men ibland måste man bortse från allmänintresset och hålla sig till vad som känns etiskt rätt. Är en person däremot dömd för ett brott, ser jag annorlunda på att publicera namn och bild. Då går det inte längre att ignorera allmänintresset. Det kan tyckas vara etiskt rätt att skydda brottslingarna, men är det etiskt rätt att inte skydda allmänheten och offrets anhöriga?
