Blogg D: Elements of journalism

The primary purpose of journalism is to provide citizens with the information they need to be free and self-governing.

Citatet är hämtat ur Bill Kovach och Tom Rosenstiels bok The Elements of Journalism och jag kan inte annat än att hålla med. Gammelmedia eller sociala medier spelar ingen roll, det viktigaste är att medborgarna får den information som de själva behöver och vill ha. Tydligt är ju att gränserna suddas ut allt mer mellan gammelmedia och sociala medier. Det blir allt vanligare att pressen citerar ur och länkar till bloggar och att politiker väljer att informera (och påverka) medborgarna via blogg eller You Tube istället för att gå via traditionell media.

Hur påverkar då denna utsuddade gräns objektiviteten och trovärdigheten för media? Jag tror helt klart att sociala medier ställer högre krav på nyhetskonsumenterna att själva reflektera, sålla bland informationen och framförallt att vara källkritiska. Nyhetskonsumenterna ställer i sin tur högre krav på gammelmedia att vara uppdaterade, att leverera nyheter snabbt, för det är vad vi i den ”nya” generationen är vana vid och kräver.

Då sociala medier skapar nya kommunikationsvägar, når en bredare målgrupp och levererar snabbare och mer uppdaterade nyheter, utgör de ett tydligt hot för gammelmedierna. Men något som de sociala medierna aldrig kan tävla med traditionella medier om är trovärdigheten. Vi har fortfarande behov av stabila medium där journalister med noga granskade källor och lång erfarenhet på ett objektivt sätt har speglat verkligenheten.

Men vänta lite nu, hur erfaren och stabil en journalist eller ett medium är, kan ingen på ett hundraprocentigt sätt spegla verkligheten. Precis det tar Kovach och Rosenstiel tar upp i sin bok. Jag tror, liksom författarna, att en journalister snarare är ”selectors” eller ”editors” av verkligheten. Då kan jag inte låta bli att fråga mig hur vital den första punkten i Kovach och Rosenstiels lista över ”the elemenst of journalism” är: Journalism’s first obligation is to the truth. Kan verkligen någonting bli hundraprocentigt sant? Är inte sanning något som skapas av individen?

In the end, the discipline of verification is what separates journalism from entertainment, propaganda, fiction, or art.

Citatet sammanfattar, enligt mig, anledningen till att sociala medier aldrig till fullo kommer att kunna accepteras som trovärdiga nyhetskällor. Jag har ovan nämnt att inte ens journalister kan ge en hundraprocentigt sann och objektiv bild av verkligheten. Men man ska inte glömma att journalisten har ett ansvar gentemot medborgarna att leverera så sanna nyheter som möjligt (jag refererar här till andra punkten: journalism´s first loyalty is to citizens). Det har inte bloggaren. Bloggaren har rätt att hej vilt tycka, tänka och tro utan minsta ansvar (vilket hänger ihop med sista punkten: journalism´s practitioners must be allowed to exercise their personal conscience). För bloggen finns det ingen ansvarig utgivare som stannar upp och säger – Det här är inte pressetiskt, det här kan inte publiceras!

Slutligen, vad är god journalistik? Det är en oerhört svår fråga att svara på. Är det journalistik som så gott det går speglar verkligheten, som ger medborgarna mesta möjliga sanning men inte så mycket information? Är det journalistik som är generös med informationen, men ställer högre krav på att medborgaren själv granskar informationen kritiskt? Eller är det rent utav journalistik där objektiviteten helt förkastas? Jag tänker givetvis på Fox News. En av USA:s populäraste TV-kanaler som strider mot allt vad god journalistik heter.

Jag vill avsluta som jag inledde, journalistikens huvudsyfte är att ge medborgarna tillgång till den information som de behöver för att vara fria och självständiga. Jag tycker att vi ska vara tacksamma så länge det finns en viss gräns mellan gammelmedia och sociala medier som tillåter oss att välja hur vi vill ta till oss information.

Blogginlägg C: New Journalism

New journalism är, i motsats till vad ordet antyder, inte så nytt som man hade kunnat tro. Redan i början av 1970-talet myntades begreppet av journalisten Tom Wolfe då en ny generation journalister förnyade tidningsreportaget genom att låna berättarteknik av romanförfattare. Det som kännetecknar new journalism är alltså att det klassiska reportaget görs om till skönlitterär skildring. Ett tydligt exempel på fenomenet är journalisten, tillika författaren, Thomas Sjöbergs Barnflickan i Knutby. Sjöberg var först ut med att dramatisera Knutby-fallet, som blev ett av Sveriges mest uppmärksammade rättsfall genom tiderna.

Klockan är strax efter tolv på natten till den tionde januari och hon sitter i Volvon, på väg mot Knutby. Det råder en spöklik stämning på vägarna, knappt en bil är ute, alla verkar vara hemma och sova. Hon är liten och rädd men känner sig som en robot - programmerad att döda. Så lyder inledningen av Sjöbergs skildring av den ödesdigra natten då barnflickan Sara Svensson mördar pastor Fossmos 23-åriga fru Alexandra.

Att skriva om just Knutby-fallet i bokform känns mycket tacksamt då hela fallet hade kunnat vara en finurligt uppdiktad dramatisering. Historien i sig engagerar människor känslomässigt och det finns en absurdhet och spänning som tilltalar många.

I boken får man följa barnflickan Sara Svensson från hennes uppväxt i Vaggeryd till natten då hon sköt ihjäl Alexandra. Sjöberg skildrar församlingen i Knutby och dess medlemmar med tydligt fokus på Helge Fossmo och framförallt Sara Svensson som, enligt Sjöberg, är det stora mysteriet i dramat. Boken är alltså skriven ur hennes perspektiv.

De mejl och sms som skickades mellan Fossmo och barnflickan, och som senare ledde till dom för de båda, är utförligt redovisade. Även förhör och intervjuer med de inblandade finns att läsa i boken. Dessa handlingar är helt sanningsenliga och i linje med de artiklar och reportage som skrivits om fallet. Ren journalistik alltså. Men boken är ju inte ett rent journalistiskt verk, utan en blandning mellan ett journalistiskt reportage och en skönlitterär gestaltning och som i alla skönlitterära böcker finns fiktion, så även i denna. När det kommer till Saras innersta porträtt, ges relativt stort utrymme för spekulationer. Sjöberg kan omöjligt veta hur Sara Svensson tänkte eller hade för ansiktsuttryck i alla situationer, och det utger han sig inte heller för att veta.

”Detta är ingen reportagebok, det är ingen intervjubok. Och jag har ingen anledning att ta ställning för eller emot någon av de inblandade. Min bok är en dramatiserad skildring av morden och mordförsöken. /…/I ett par avsnitt i boken har jag tillåtit mig att dramatisera utan stöd i fakta, skriver Sjöberg i förorden.”

Just det faktum att Sjöberg är tydlig med att boken är en blandning mellan reportage och fiktion – new journalism, störs man inte av de spekulationer som så tydligt framträder. Därför får man inte heller känslan av att informationen förvanskas eller att trovärdigheten går förlorad.Tvärtom hade jag gärna sett fler egna slutsatser från författaren. Att spekulera om skuld eller motiv, överlåter han, för att använda hans egna ord; med varm hand åt läsaren. Slutsatsen blir att det mesta som finns att läsa i boken redan har skildrats på ett eller annat sätt i media.

Den här typen av skrifter är ännu ett belägg, tillsammans med exempelvis bloggar, på hur gränserna mellan journalistik och fiktion suddas ut allt mer. Jan Gradvall skriver att man genom new journalism får det bästa av två världar, och jag är benägen att hålla med till viss del. En klar fördel är givetvis att viktiga händelser blir lästa och förstådda av fler människor genom new journalism då det är ett lättsamt och intressant sätt att ta till sig information. Samtidigt måste man ha i åtanke att ett nödvändigt ont är subjektivitet och spekulationer. Är författaren dock, liksom Sjöberg, tydlig med vad som är fakta och vad som är fiktion, ställer jag mig positiv till new journalism. Jag vill till och med kalla det journalistik.

Blogginlägg B: Pressetik

Runt jul 2008 knivmördades en homosexuell man i Malmö. Förövarna var två unga, muslimska män. Den ena mannen var 17 år och drev en religiösextremistisk blogg. I bloggen skrev han bland annat att förhållanden mellan två personer av samma kön är onaturligt. Åklagaren hävdar att det, trots den informationen, inte rör sig om ett hatbrott.

Allt detta visste medierna om. Frågan var vilken information som skulle publiceras och vad som borde utelämnas. Det här fallet är, i min mening, en ovanligt knivig situation. Fallet diskuteras i Sveriges Radios program Medierna.

Sydsvenska Dagbladet valde att helt utelämna informationen om förövarnas religiösa bakgrund och den religiösextremistiska bloggen. Att det kunde röra sig om ett hatbrott, spekulerades det inte om. Istället valde Sydsvenskan att berätta för läsarna att de båda förövarna var mycket duktiga i skolan.

Aftonbladet däremot berättade allt. De skrev att förövarna ber dagligen och de skrev även ut citat från bloggen.

Kvällsposten valde att berätta om bloggen. De sa att det rör sig om en blogg med extrema åsikter, men de gick inte ut med citat. Detta för att skydda förövarens identitet. Att bloggen ändå nämndes sades vara för att ge en bild av gärningsmannen.

Om jag hade varit ansvarig utgivare för en tidning under tiden som mordet skedde, så hade jag förmodligen valt Kvällspostens strategi. Den svenska ”mellanvägen” må vara feg, men jag ska förklara varför jag hade valt på det viset. Att göra som Sydsvenska Dagbladet tycker jag är rent av fel. Jag anser att det ligger ett allmänintresse i att få veta att förövarna hade religiösa extremistiska åsikter, av samma anledning som att det var av allmänintresse att få veta att offret var homosexuell. Att hålla inne med den här informationen, anser jag är att mörka fallet och ge en snedvriden bild. Att Sydsvenskan däremot valde att gå ut med att förövarna var duktiga i skolan, anser jag var ett hån mot offrets anhöriga. (De mördade vår son… men de var väldigt duktiga i skolan?!?) Varför skulle den informationen vara intressant för allmänheten? Det är självklart viktigt att ta hänsyn till att åklagaren var tydlig med att det inte rörde sig om ett hatbrott. Det anser jag borde nämnas i artikeln för att minimera risken för att läsarna själva ska dra egna slutsatser.

I spelreglerna står det: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missräknande.” Här är det viktigt att understryka att reglerna säger framhäv inte, allstå gör ingen sak av det. Att nämna det är alltså okej, menar Häger. Medierna valde att nämna offrets sexuella läggning, vilket det aldrig blev några debatter om. Men när vissa medier ville nämna förövarnas religiösa åskådning blev det ett himla väsen. Var i ligger egentligen skillnaden?

I radioinslaget nämns även risker med att utesluta information. De som verkligen vill få reda på information om fallet och om förövarna, kan enkelt ta reda på det genom Internet. ”Hysch-hysch leder till att man utnyttjar offentligheten på nätet, sammanfattade Aftonbladets Jan Hellin.” Jag anser att genom att ”mörka” vissa uppgifter, så ger man bloggarna allt för stor makt. De kan fritt spekulera och ange uppgifter som de tror är sanna. Om läsarna inte får någon annan information, så är sannolikheten stor att de suger åt sig allt som bloggarna skriver. Media har en skyldighet att vara objektiva och endast publicera det som är sant – det har inte bloggarna.

För att demonstrera vill jag ta upp fallet med den mördade Elin Krantz. Genom att googla hennes namn får jag snabbt upp en facebookgrupp som heter ”Här är Elin Krantz mördare misstänkt/häktad.” Här får vi se namn, bild, adress och födelsedatum till den (påstådda) misstänkta mördaren. 6 611 personer har tryckt ”gilla.” Även många bloggare hänger ut den misstänkte med bild och adress. Jag menar inte att media helt kan eliminera offentlighetens uthängningar och ryktesspridningar, men jag vill påstå att de skulle kunna minska. Om media väljer att gå ut med mer information (som självklart måste vara 100% sann) så skulle förmodligen behovet av att söka mer (och möjligen falsk) information på nätet minska.

När det gäller namn- och bildpublicering, anser jag att man som journalist bör vara mer försiktig. I den här frågan ansluter jag mig till journalisten Agneta Lindblom Hulthén, som menar att namnpublicering i preventivt syfte är fel. Publiceringen kan skada oskyldiga personer och deras anhöriga. Media har ingen rätt att leka domstol. Jag tror inte, i motsats till Hadenius, att namn- och bildpublicering skulle leda till mindre brott. I spelreglerna står det: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”Att det är av stort allmänintresse att publicera misstänktas namn och bild, är ganska självklart. Men ibland måste man bortse från allmänintresset och hålla sig till vad som känns etiskt rätt. Är en person däremot dömd för ett brott, ser jag annorlunda på att publicera namn och bild. Då går det inte längre att ignorera allmänintresset. Det kan tyckas vara etiskt rätt att skydda brottslingarna, men är det etiskt rätt att inte skydda allmänheten och offrets anhöriga?

Blogg A: NYHETSVÄRDERING

På Aftonbladets förstasida idag (13/9-2010) skriker rubriken: Tåget körde för fort Elsa, 13: Jag trodde jag skulle dö. På sidorna 6-9 får man läsa mer om tågolyckan som ägde rum i Kimstad i går kväll. Även om nyheten inte är dagsfärsk, toppar den Aftonbladets nyhetsflöde för dagen.

På sidorna 6-7 i Aftonbladet lyder rubriken: Alla ville bara ut och artikeln redovisar tågolyckan som ägde rum i söndags kväll där 18 personer skadades och en kvinna vårdas för livshotande skador. En grävmaskin kom ut på tågrälsen och krockade med ett X200-tåg från Stockholm med destination Malmö. Grävmaskinen, som hade jobbat med spårarbeten, kom för nära rälsen och slet upp sidan på tåget. Grävmaskinisten, som slungades ur grävmaskinen vid kollisionen, klarade sig mirakulöst utan allvarligare skador.

På sidorna 8-9 står i stället rubriken: Försenat tåg körde för fort där Aftonbladet avslöjar att polisen misstänker att tåget har kört alldeles för fört förbi spårarbetena. Anledningen var att tåget var försenat.

Att den här nyheten är viktig att rapportera om är inte svårt att förstå; olyckan drabbade inte bara de 244 passagerarna ombord på tåget och deras anhöriga, även många andra resenärer drabbades på grund av störningar i tågtrafiken. Olyckan för också med sig oro och obehag bland övriga trafikanter och bekymmer för såväl SJ som Trafikverket. Att nyheten har högt nyhetsvärde stöds även av en mängd nyhetsteorier.

Johansson skriver i sin rapport om nyhetsvärdering att nyheter som är oväntade och dramatiska toppar listan över faktorer som är avgörande för händelsens betydelse för publiken. Jag tycker att dessa adjektiv beskriver tågolyckan ganska bra.

Häger beskriver i sin bok Reporter en formel som förklarar nyhetsvärdering i sju punkter: vikt, icke-normalt, närhet, konflikt, elitpersoner, lättbegripligt och nytt. Jag vill argumentera för att nyheten innehåller samtliga sju punkter, utom elitpersoner. Det är självklart att nyheten är av vikt - 18 personer skadades och en kvinna kämpar för sitt liv. Häger skriver att ”ingenting blir så tydligt i nyhetsvärderingens makabra matematik som vikten av döda och skadade.” Hvitfelt skriver i sin rapport På första sidan, en studie i nyhetsvärdering att sannolikheten för att en händelse ska bli en nyhet ökar om händelsen bland annat behandlar olyckor. Om nyheten även har negativa inslag, ökar nyhetsvärdet ytterligare.

Att det är icke-normalt är nog alla överens om, det är inte varje dag en traktor krockar med ett tåg. Även punkten om närhet är självklar, olyckan inträffade ju i Sverige. Hade händelsen inträffat i Uzbekistan är chansen nästintill obefintlig den hade blivit till en nyhet i svensk press. Att det rör sig om en konflikt är något mer luddigt, men konflikten som råder är att Trafikverkets grävmaskinist höll sig för nära spåret medan Sj:s tågförare körde för fort. Vems var felet att olyckan hände? Konflikten ger ett bra uppslag till fikarumsdiskussioner, som även det höjer nyhetsvärdet. Nyheten är i högsta grad lättbegriplig och även ny, om än inte dagsfärsk. Då nyheten först tryckets i gårdagens kvällstidningar var nyheten som allra ”hetast.” Att det fanns möjlighet till uppföljning i dagens tidning, förstärkte nyhetsvärdet ytterligare.

Häger skriver även att ”nyheter mäts i dödstal.” Även om en person kämpar för livet efter olyckan, har ingen rapporterats omkommen. Det kan trots allt hävdas att nyheten med största sannolikhet inte hade tagit lika stor plats om ingen hade skadats.

Nyheten om tågolyckan klassas som en reptilnyhet, en nyhet som är kopplad till människans instinkter. Häger refererar till Østlyngen och Øvrebø som hävdar att läsare vill ha just sådana nyheter, nyheter som talar till vårt alarmsystem och som paradoxalt nog får oss att känna oss trygga. Det som händer andra, händer inte mig.

Första delen av artikeln, sidorna 7-8, koncentreras till att objektivt beskriva olyckan, tecknade bilder av förloppet och en stor bild av räddningsarbetet. En stor del av artikeln tas upp av en intervju med en av passagerarna, militären Johan Nilsson. Nilsson beskrivs som en hjälte, någon som ryckte in och lugnade och hjälpte sina medpassagerare. Han berättar att han var på väg hem efter en riskutbildning med temat olyckor tillsammans med en polis och ett flertal andra soldater. Även detta tror jag höjer nyhetsvärdet eftersom chansen att ett gäng krisutbildade soldater sitter på det tåg som krockar är ganska liten och kan betraktas som icke-normal.

På sidorna 8-9 är vinklingen en helt annan. I artikeln anklagas SJ:s tågförare för att ha kört nästan dubbelt så fort som rekommenderat förbi rälsarbetet, vilket kan ha förvärrat olyckan betydligt. Journalisten kan ha valt den här vinkeln för att kunna peka ut någon som ond eller god och på så sätt ge en mer subjektiv bild av nyheten. I det här fallet är det Sj som pekas ut som ”ond.”

En halv sida av uppslaget är ägnat åt att berätta om det handbollslag med 13-åriga flickor som var ombord på tåget. Där finns en lång intervju med en av tjejerna, Elsa, som var med om olyckan. Hon berättar hur hon trodde att hon skulle dö. Att kunna identifiera sig med personer inblandade i olyckan (både kulturellt och geografiskt) är viktigt för att nyheten ska ha ett högt nyhetsvärde. Intervjun med Elsa får läsaren att förstå hur nära olyckan hände och att det skulle kunna ha varit du, jag eller någon närstående på just det tåget.

Jönköpings-Postens framsida visar idag (13/9-2010) en stor bild på ett pussandes par. Rubriken lyder: En äkta kyss i allmogestil. Det har varit allmogemarknad med tema bröllop i Jönköping och det hittills okända paret Stefan och Linda Norberg gifte sig. Nyheten tar upp två helsidor. ”Nyhetsvärdet avtar med kvadraten på avståndet”, skriver Fichtelius, och det stämmer verkligen. Jönköpings allmogemarknad hade knappast gjort en nyhet för Dagens Nyheter eller Västerbottens-Kuriren. Nyhetsvärdet ökar även av att jönköpingsborna kan identifiera sig både kulturellt och geografiskt med de personer som intervjuas i artikeln, exempelvis Knut som berättar att han tycker om marknadens kanderade äpplen. Bengt Johansson pekar ut två kriterier för nyhetsurval – vad läsarna vill ha och vad de borde ta del av. Den här nyheten borde nog klassas till det tidigare. Enligt Johansson anser hela 88 % av den svenska journalistkåren att händelser som är intressanta för publiken är avgörande för vad som blir en nyhet, medan motsvarande siffra för en händelse av vikt är 50 %.

En annan rubrik som får slåss om utrymmet på förstasidan i JP är: Chefen för nya supergruppen: Landets bästa utredare finns i Jönköping. Att polisen har bildat en ”supergrupp” som ska rycka in när mordutredningar kör fast, har meddelats i de flesta tidningarna landet över. Men JP:s vinkling är tydlig – just Jönköpings poliser är några av landets bästa på att lösa mord. Givetvis hade nyheten inte tagit lika stor plats i Jönköpings-Posten om det var Örebros poliser som var bäst. Den känslomässiga identifieringen är tydlig. Vi jönköpingsbor vill läsa om nyheter gällande Jönköping och dess invånare, och om det är positiva nyheter så är det ju ännu bättre.

I JP nämns tågolyckan endast med några kort ord strax innan familjesidorna.

Jag är ingen bloggare

Hej!

Som rubriken antyder är jag är ingen bloggare. Det kan bero på viss avsmak efter all blogghysteri som rådde i min klass på medie- och kommunikationsvetenskapliga programmet i Jönköping. Den här bloggen är i alla fall skapad i syfte att publicera angivna blogginlägg i kursen journalistik Ht 2010. Enjoy!

www.mediewebben.se